Visar inlägg med etikett Lovely Flashbacks. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lovely Flashbacks. Visa alla inlägg

torsdag 1 april 2010

BRUNA BEN. SOLBLEKT HÅR.

Hittade dessa bilder i min dator igår, av en slump. 1 April 2009. För exakt ett år sedan satt vi där, lapade sol, drömde om Barcelona och komposerade egna låtar som involverade "bruna ben, och solblekt hår", medan vi oroade oss för kommande exams. Känns som om det var igår.

måndag 22 mars 2010

FÖRRÅDSRENSNING DEL 2

Idag har jag nått fram till de allra dammigaste lådorna i min garderob. Där har jag bl.a. hittat gamla dagböcker från när jag var 13 år. Såklart var jag tvungen att läsa dessa och jag vill bara tala om hur GALET PINSAMT det är! Jag sitter och skäms (och delvis skrattar/gapskrattar/skrattar så att tårarna sprutar). Med risk för att låta som en pensionär: det var andra tider det. Egentligen vill jag bara slänga böckerna så jag kan låtsas att dessa sidor av mig själv aldrig någonsin har existerat. Men jag sparar dem. Och är glad över att utvecklingen har gått framåt. Haha!

Rättning: Och är glad över att utvecklingen har gått framåt... för det mesta...

söndag 7 mars 2010

JAG HAR FORTFARANDE HOPPET KVAR (OM EN SÅNGKARRIÄR)

Varje gång jag hör U2-låten I Still Haven't Found What I'm Looking For får jag en flashback. Ni vet, man associerar olika låtar med olika delar av ens liv. Jag sitter och lyssnar på den nu, förstår ni.

I mellanstadiet, någon gång, fick vi på vår musiklektion dela upp oss i olika grupper. Vi fick en uppgift. Vi skulle skapa en ny låttext/refräng (och musik om vi ville det). Jag och min vän bestämde oss för att fila på en ny text till en redan befintlig melodi. Här kommer I Still Haven't Found What I'm Looking For in i bilden. Så där satt vi och försökte vara kreativa. Jag minns inte helt vad vi hittade på - men U2s refräng ersatte vi med något i stil med "Jag har foooortfarande hoppet kvaaar." 

Efter att alla hade skrivit färdigt "sina" låtar skulle alla i klassen framträda. Sagt och gjort. Detta följdes utav en omröstning av bästa låt. En omröstning som vi vann! Åh, vad vi var stolta och kände oss bra - jag och min kompis.

Ja, faktum är att vi kände oss så himla duktiga att vi en hel sommar satt och knåpade ihop text till hela melodin. Och vi kände oss så himla duktiga att vi sedan spelade in låten på dator.

Nu i efterhand så här, inser man ju att vi kaaanske inte var sådär jätteduktiga trots allt. Snarare ganska töntiga. Men jösses vad jag önskar att jag hade kvar den inspelningen. Skulle vara underbart att höra på igen - trots den B-iga texten och våra usla sångröster. :)

tisdag 27 oktober 2009

Mina djupa känslor för ett visst garage.

Idag hade vi tentamen på delkurs 2. Det gick ut på att analysera en fasads arkitektur. Fasaden skulle finnas i ens närmiljö. Sedan skulle man göra förändringar i fasaden, sätta sin egen prägel på den och samtidigt kunna motivera ändringarna. Jag valde det fulfula Handelsbankenskontoret i Sunne.

I alla fall... Orrholmen kom upp i arkitekturdiskussionen och stället blev ratat som bara den! (DO u hear me, Korven??) Det skrattades åt de fula fasaderna och det skrattades åt garagemusiken... men framför allt skrattades det åt smeknamnet Porrholmen. Usch! Det gick mycket smärtsamma ilningar genom mitt bröst då! Kära, kära, Orrholmen. Tja.. vissa människor kan inte uppskatta äkta draculamusik i en underbart konstnärlig miljö. ;) Så många promenader jag har tagit i det garaget. Stressade promenader (på väg mot skolan), mental breakdown promissar (på väg mot exams), nattliga promenader (på väg hem från Arena/filmkvällar), slitna promenader (på väg hem med matkassar på 2 ton), drömmande promenader (drömmande om Ben&Jerry glass)... ja, ni förstår. En del av mitt hjärta tillhör, och kommer alltid att tillhöra, Orrholmen. Men det tillhör det förflutna nu. The paaaaast.

Nu promenerar jag i skogen istället. Utforskar vår lilla by i brist på annat. Jag har fortfarande inte hittat alla stigar och vägar än. Men det är inte alls lika spännande som ett Orrholmsgarage. Jag har inte sett några vilda djur, inte ens en liten hare. (inte för att jag någonsin såg några i garaget) Jag stöter sällan på människor. Ibland utmanar jag ödet och ger mig av, in i den djupaste av alla skogar. I lördags var jag och upptäckte en alldeles ny stig. Men den ledde mig bara till en vaktplats. Jäkla älgjägare. Och så gick jag hem.

tisdag 1 september 2009

Buss Numero Uno

Buss no.1 mot Universitetet (a.k.a. studentbussen) på vardagsmorgnar är ingen höjdare har jag kommit fram till. Motivering till denna slutsats:

Syn? PACKAT! Sedan när bussen stannar till på 2:a hållplatsen (där det står femtioelva personer till som ska på) ropar busschauffören; ni måste gå längre bak! Ungdomarna i bussen står och glor med halvöppna munnar ut på de stackars ungdomarna utanför, utan att ens göra så lite som att vicka på tårna. De står... och glor... Efter att busschauffören irriterat blängt bak på oss en gång till, gör några tappra studenter ett heroiskt försök och knör sig inåt.

Smak? Jag försöker varken smaka eller lukta p.g.a. den höga risken för svininfluensa!

Lukt? Ja, de få gångerna jag måste kippa efter luft så... jag tyckte jag kände igen lukten... efter ett tags funderande kom jag på det; ett svettigt och spritluktande Arena (under löningshelgen).

Känsla? Pressat.

Ljud? Brummande.

Lite storstadskänsla. :) Äh fy, jag är avundsjuk på er som drar utomlands/någonannanstans. Så småningom blir det väl min tur.

MEN(!) På fredag blir det ARENA! HATKÄRLEK! Lite mer hat än kärlek dock.

OCH(!) På lördag blir det IB Diploma Ceremony.

OCH(!) Nästa vecka snor jag syrrans lägenhet som egentligen är min lägenhet fast syrran tror att det är hennes lägenhet nu för att hon har sina möbler där men det är ju som sagt min lägenhet och... jag ska sluta flumma och räkna matematik nu istället.