Men jag klarade att stå emot frestelserna. Frågan är om jag klarade tentan...

Men jag klarade att stå emot frestelserna. Frågan är om jag klarade tentan...

Woohooo. Jag lyckades. Trots att jag hade världens bästa ursäkt att inte träna (iskallt spöregn), snörade jag på mig gympadojjorna och gav mig ut på en 6 km tur. Såg ut som en blöt hund efteråt.
Mäkta stolt. Morgongrottmänniska no more! Jaja, nu är det bara att försöka rulla ur sängen 13 gånger till. Hur det nu kommer gå..
Imorgon klockan 9.00 skall jag ut och jogga. Punkt. Slut.
Sådär. Hallå på er. Jag kör med lite stress-psykologi här. Kanske kommer jag iväg på morgonen om jag skriver det här, och känner lite press på mig. Hade tänkt börja jogga varje morgon i 2 veckors tid. Trots att det bara gäller 2 veckor så är detta ett stort mål för mig. Jag är icke, ICKE, en morgonmänniska. Föredrar helst att springa i mörkret. Som kackelackorna ungefär då. Det är jag och kackelackorna. Kackelackorna och jag.
Det är härligare att springa i mörkret, för man ser inte hur långt man har kvar, haha. Men imorgon bitti hörni! Får se om jag lyckas. Chansen är en på hundra... eller tusen... hmm, det kanske blir så att jag bara joggar ett varv runt huset...
Kom hit 13:e april så jag slipper eländet.
Usch, min blogg blir mer och mer en ventil för allt negativt. Dags att gaska upp sig. 3 veckor. Nu kör vi! Som vi brukade säga förra våren (fantasilöst nog): "Det kommer gå bra!".
Idag har jag nått fram till de allra dammigaste lådorna i min garderob. Där har jag bl.a. hittat gamla dagböcker från när jag var 13 år. Såklart var jag tvungen att läsa dessa och jag vill bara tala om hur GALET PINSAMT det är! Jag sitter och skäms (och delvis skrattar/gapskrattar/skrattar så att tårarna sprutar). Med risk för att låta som en pensionär: det var andra tider det. Egentligen vill jag bara slänga böckerna så jag kan låtsas att dessa sidor av mig själv aldrig någonsin har existerat. Men jag sparar dem. Och är glad över att utvecklingen har gått framåt. Haha!
Rättning: Och är glad över att utvecklingen har gått framåt... för det mesta...

Idag har pluggat precis HELA dagen. Okej, förutom en stund då jag satt och rensade i förrådet. Jag har så sjukt mycket onödiga grejer. Mycket onödiga grejer består främst utav:
Lite städmusik om någon känner sig inspirerad av detta inlägg:
Jag är lite besviken på en av mina favoritlärare från gymnasietiden. Hur kan man vara så otroligt klumpig på att uttrycka sig? Eller var det med mening?
Det handlar inte om mig, men om min syster. Min syster, som bytte program, bad sin gamla lärare inom ett ämne att skicka ett skriftligt utlåtande om hur hon låg till som elev till den nya läraren inom samma ämne. Den nuvarande läraren fick pappret och min syster fick det uppläst för sig. En del av "betyget" var verkligen på gränsen till förolämpande. Det var uttryckt på ett sätt, att min syster att fortfarande går och grubblar över det. Hon är upprörd över det och ledsen, för hon håller inte med att hennes avsikter var de som läraren påstod.
Hur hon egentligen var som elev, eller inte var, rör mig inte i ryggen. Men just formuleringen var en sådan som t.o.m. upprör mig, och skulle uppröra vilken annan människa som helst. Det var elakt. Och jag blir besviken. Man har ju som en elev, under 3 år, skapat en bild av läraren. Ja, man nästan höjde läraren till skyarna för den person denne var och för de förutsättningar denne gav mig att få bra betyg (i ett helvetiskt utbildningssystem). Nu var detta misstag läraren gjorde ganska litet men fortfarande otroligt klumpigt, otroligt oprofessionellt. När man har att göra med en 16-åring borde man veta bättre. I den åldern är man fortfarande osäker och man tar verkligen till sig allt vad folk har att säga om en. Sådan var i alla fall jag. Det hade varit lätt att istället bara skriva "Hon ansträngde sig inte så mycket."
Men sedan kanske läraren bara hade en dålig dag och var lite butter. Jag hoppas det var så.
Men nu till huvudpunkten i detta inlägg. Jag ramlade ner för trappan här hemma idag. Hela trappan. Föll redan vid första trappsteget. Det gjorde så sjukt ont (brant trappa) men efteråt var det mest bara chocken. Jag låg nedanför trappan och grät p.g.a. chocken. Jaja, lite skön (???) ryggmassage (och rumpmassage och huvudmassage) skadar ju aldrig. Och ett lillfinger storlek större är ju bara charmigt. Men hörni, kanske är det det här som är Swedish Massage? Ni vet, den, för svenskar, okända massagen som spa:s utomlands marknadsför så starkt.

Positiva nyheter. Har kommit igång med vårträningen nu, känner jag. Ikväll var jag ute och sprang en liten runda i mörkret. Skönt!
Förresten, apropå löpning, den senaste veckan har jag läst om 2 dödsfall som liknade varandra väldigt mycket:
Det första handlade om någon kvinna i Alaska som var ute och sprang till musiken från sin iPOD. Tyvärr, p.g.a. sin iPOD hörde hon inte när ett gäng vargar närmade sig henne för att sedan sluka henne. (Värsta Rödluvan-storyn! - i modern tappning)
Det andra dödsfallet skedde då en man (kommer ej ihåg var - också i U.S.A. tror jag..) var ute och sprang till musiken från sin iPOD. Tyvärr, p.g.a. sin iPOD hörde han inte när ett litet plan närmade sig honom bakifrån och körde över honom. Nödlandning tror jag det var. Men återigen är detaljerna lite suddiga.
Idag läste jag på en löpsedel att den varg som har dödat 40 får i Norge, nu är i Värmland!!! Men jag bara skrattade och tänkte... vilken tur att jag inte har en iPOD, jag som gillar att springa så mycket! ;)
Jag är mycket väl medveten om att jag nästan borde döpa denna blogg till något i stil med "Sagan om min mamma" istället för det nuvarande "Destination Unknown". För faktum är att jag skriver alltför ofta om min mamma, och alltför sällan om de framtidsplaner/resor som min bloggtitel egentligen refererar till. Men nu är det så att min mamma är en sann källa för skratt (ibland).
Ikväll var det återigen dags för.. tam-tam-tam... Melodifestivalen. Ni kära vänner som är involverade i denna show kommer kanske finna ett visst nöje i att läsa följande (som utspelade sig medan vi/familjen satt och tittade på showen).
~3 minuter in i showen. Ungefär precis när Manboy har sprungit ut på trappan.
A: Ja, dom kör stort på boxingtema ikväll.
Jag: Jaa..
Mamma (och genuint förvånad!!!): Va? Jag trodde det var tomtar!
Om inte detta illustrerar mammas totalt icke-existerande intresse för sport, så vet jag inte vad..
Ps1. Åh! Stackars Måns. Har en känsla av att hans nya smeknamn kommer förfölja honom ett tag framöver. F-n ta Stallone.
Ps2. Jag hejade SÅ mycket på Salem Al Fakir. Tänk att han skrev låten och musiken helt själv. Behöver jag säga att jag blev SÅ besviken när han inte vann? Lilla Salem. Och visst var det Björn Gustafsson på scenen som spelade piano?
Ps3. Förtjänar egentligen ett eget inlägg men tar det här och nu. En granne och grannes hund var på besök ikväll. Detta precis efter middagen. Hunden tittade med stora ögon på den kryddstarka köttfärssåsen, som jag höll på att plocka undan, och slickade sig om munnen. Inte kunde jag säga nej till sådana ögon, så hunden fick sig en portion kryddad sås. Grannen och mamma går iväg på en rundtur i huset medan hunden, jag och A stannar kvar i köket.
A (till hunden): Ja-a, var det gott med köttfärssås? Nu får du gå hem och fisa X i ansiktet. Definitionen av grannsämja?

Crookers-feber? Ja.
Varje gång jag hör U2-låten I Still Haven't Found What I'm Looking For får jag en flashback. Ni vet, man associerar olika låtar med olika delar av ens liv. Jag sitter och lyssnar på den nu, förstår ni.
I mellanstadiet, någon gång, fick vi på vår musiklektion dela upp oss i olika grupper. Vi fick en uppgift. Vi skulle skapa en ny låttext/refräng (och musik om vi ville det). Jag och min vän bestämde oss för att fila på en ny text till en redan befintlig melodi. Här kommer I Still Haven't Found What I'm Looking For in i bilden. Så där satt vi och försökte vara kreativa. Jag minns inte helt vad vi hittade på - men U2s refräng ersatte vi med något i stil med "Jag har foooortfarande hoppet kvaaar."
Efter att alla hade skrivit färdigt "sina" låtar skulle alla i klassen framträda. Sagt och gjort. Detta följdes utav en omröstning av bästa låt. En omröstning som vi vann! Åh, vad vi var stolta och kände oss bra - jag och min kompis.
Ja, faktum är att vi kände oss så himla duktiga att vi en hel sommar satt och knåpade ihop text till hela melodin. Och vi kände oss så himla duktiga att vi sedan spelade in låten på dator.
Nu i efterhand så här, inser man ju att vi kaaanske inte var sådär jätteduktiga trots allt. Snarare ganska töntiga. Men jösses vad jag önskar att jag hade kvar den inspelningen. Skulle vara underbart att höra på igen - trots den B-iga texten och våra usla sångröster. :)
