BAKELSER, KATTER OCH KOJOR

Den här bilden påminner mig så otroligt mycket om framtiden (kan man säga så? påminner om framtiden? nåja) För jag har alltid vetat vad min framtid är. Det blir ingen man, inga barn, ingen Volvo, ingen röd villa, inga familjesemestrar till Kanarieöarna. Jag har aldrig drömt om det. 

Source

Nej.

Det blir jag och en väninna (en väninna i samma situation som jag d.v.s. ingen make, inga barn etc.) som sitter i min lilla tvåa på Östermalm i Stockholm. Vi träffas en gång i veckan. Bygger kojor med hjälp av bord, stolar, filtar och kuddar. Varje vecka innan min väninna kommer på besök (hon bor 3 kvarter ifrån mig, men tar bussen - 1:an - hit), besöker hon konditoriet nere på hörnet. Där köper hon med sig en låda med 4 bakelser, 2 stycken var, alltid. Själv har jag ständigt ett ett stort lager praliner inlåsta i ett vitrinskåp, som jag med glädje plockar fram varje gång hon är på besök.

Lagom till hennes entré har jag kokat lite tevatten. Vi hälsar på varandra med en hjärtlig kram sedan sätter vi oss ner i kojan med vårat fika. Jag inleder alltid vårat samtal med att fråga henne hur det är med hennes katt, Laban, och hon frågar mig alltid i gengäld var min lilla Tussen är. Ändå vet hon mycket väl var min katt är. Men vi båda älskar att prata om våra kära katter. Sedan fortsätter vi att konversera om allt möjligt; gårdagens Rachel Ray-program, något hon läste i morgonens DN, om IB-livet (det kommer vara en IB-väninna), om hur ouppfostrade
dagens ungdomar är, om den nya Twilight-filmen (JA! De insåg vilken succé sagan var och skapade en tridekalogi istället för tetralogi) och sedan växlar vi återigen ett par ord om Laban och Tussen och kommer fram till att de måste träffas någon gång. Vi har en alldeles ypperlig eftermiddag och inte sällan suckar vi över våra gemensamma bekanta som lever stressiga
liv i världens alla hörn. Vi skrattar. De vet då inte vad äkta lycka är. Sedan fyller vi på tekopparna i köket och så skrattar vi återigen med våra varma, knarriga, skratt. 

Vid 15 tiden tackar min väninna för sig och säger att det är dags för henne att röra på sig hemåt. Hennes Laban saknar henne och vill säkert ha mat. Och jag har själv några ärenden att uträtta. Hon reser sig långsamt med ett stön. Hennes ben är inte starka som förr. Hon lämnar mig och jag sätter mig i fönsterkarmen för att titta på folk som passerar på gatan nedanför.Jag plockar fram mitt garn och stickor - jag ska sticka färdigt kattvantarna till Tussen. Kalla tider närmar ju sig och inte ska väl Tussen få frysa. Jag har även planerat att logga in på Facebook ett tag, göra några Quiz, skriva lite loggmeddelanden till de vänner som befinner sig ute i stora världen, och ändra min status till "Tussen ska få vantar! :)". Efter det brukar jag läsa lite och inte mycket senare är det läggdags. 

Min framtid... Eller vad fasiken ska man hitta på? Det är inte lätt när det är svårt. Hur kan man veta vad man vill göra när man aldrig har gjort det förut?